Ingemars infall: Den globala byn

Min svenska är inte vad den borde vara. Men det är å andra sidan ingen annans heller. Så jag klagar inte. Jag fixar det rätt okej ändå. Frågan är varför vi överhuvudtaget ska ha svenska namn på företeelser som för det första är rätt igenom angloamerikanska och för det andra har blivit de-facto-standard bland vanligt folk?

Låt oss försöka reda ut den här multitrådningen: En tråd är alltså att vi står inför en global företeelse som kräver ett gemensamt språk för att kunna hanteras av den globala byn -- Global Village är (var?) mycket riktigt ett märkesnamn på ett modem som av den trendkänslige företagaren ifråga givits namn efter vår tids kanske störste kommunikations- och framtidsguru, Marshall McLuhan, som redan på 60-talet myntade begrepp som Den globala byn, och Mediet är budskapet.

Sådana Lingua Franca är inte ovanliga i mänsklighetens historia. Om man bortser från etniska minoriteter som romer och judar, vilka i sina diasporor bevarat sina respektive språk och fortfarande kan meddela sig med varandra på romani respektive jiddish oavsett vilka länder de kommer ifrån, så har människor även yrkesvis kommit överens om att lägga sina respektive tungomål åt sidan för att kunna kommunicera effektivt och exakt. De mest kända exemplen är kanske romersk-katolska präster och läkare, vilka bägge fortfarande använder latin såväl internationellt som inom de egna skråen. Men trots att denna sedvänja är mer än tusenårig har den inte spridit sig till gemene man.

Rätt och fel -- vi har inkorporerat latin i vårt språk, och alla låneorden är inte lika otympliga och svåranvända som "inkorporera". Ibland kan vi, med viss förtjusning, (allt som har med fortplantningen att göra är ju i någon mån förtjusande) använda ord som kopulera och cunnilingus.  För att inte tala om media, video, radio, television, musik och litteratur. Som du ser, en viss övervikt åt det kommunikativa, vilket i sig är intressant. Men liturgiska och kirurgiska begrepp i stort har vi inte tillägnat oss, de har fått stanna hos den lilla grupp yrkesmänniskor som behöver de exakta begreppen. Det är därför till exempel en polack lika gärna som att bli husläkare i Göteborg kan bli påve i Rom. Den senare migrationen griper inte in i mitt vardagsliv och blir mer en lustig parentes och den förra -- tja, jag begriper lika lite en svensk läkares latinska myndighetsspråk som en polsks...

Nu kan man ana en förberedelse till överföring i jämförelsen, och ja, för all del: en sådan finns. Alltså; över hela världen existerar en stor, och alltjämt växande, grupp som mer eller mindre yrkesmässigt kommunicerar med, och använder sig av datorer, i någon form. Denna grupp måste, och kommer i all överskådlig framtid, kommunicera på ett gemensamt språk, och det är naturligtvis engelska. Till och med högnivåspråken för programmerare -- Basic, C, Java, Lingo och Apple script är en slags avgrammatiserad engelska "On mouseUp, go the frame", "If the sprite of 6 intersects 12 then set the locV to 12". Det är först när mer intrikata saker som färger ska beskrivas som man närmar sig maskinspråket en aning -- då heter till exempel vit ffffff, svart 000000 och röd ff0000. Det är alltså hexadecimal kod för RGB, grundfärgerna röd-grön-blå.

Vad vi ser hända är möjligen -- med etnocentriska ögon sett -- det största skiftet sedan den kaukasiska människan för 6000 år sedan, (troligen från det nuvarande turkiska höglandet) som en flodvåg spred ut sig och sin nyfunna, nyvunna agrokultur över hela den ofantliga areal som nu befolkas av människor som har ett gemensamt: de talar ett indoeuropeiskt språk. Detta i grunden gemensamma språk kunde spridas över så gott som hela den då kända världen tack vare just ett skifte i det ekonomiska och sociala varat: en långsamt men obönhörligt växande grupp människor spred sig som ringar på vattnet, erövrade nya produktionsmedel och bröt sig loss från den dittills härskande jakt- och nomadkulturen.

Det gemensamma språket kunde inte bära deras försörjningsbörda och hade inte ens något uttalat syfte; det följde med på köpet. En arkaisk spinoff-effekt. Jag har inte för avsikt att sätta likhetstecken mellan den agrara revolutionen och den informationstekniska. Den senare hade länge kommunikationen som huvudsyfte och självändamål, den förra funderade förmodligen inte särskilt mycket över sin egen diskurs. Även den var, ironiskt nog, sig själv nog.

Men om kommunikationen är svaret, hur lyder då frågan?

Min svenska är inte vad den borde vara. Men det är å andra sidan ingen annans heller.

Ingemar  Härd
ingemar.hard@brfmasthugget.se

Ingemar Härd är notisredaktör i papperstidningen Populär Kommunikation.
http://www.popkom.se/page/7

Artikeln ovan ingick i det elektroniska kunskapsbrevet Björns Blandning nr 6/2006 från Populär Kommunikation.
http://www.popkom.se/page/18

Copyright © 2006 Ingemar Härd och Populär Kommunikation

Skriv ut sidan