Ingemars infall: Postscript eller PDF - en guidad korttripp genom rip-djungeln

Lika bra att säga som det är - vi vill inte alls veta hur en mikrovågsugn egentligen fungerar. Eller för den delen, en brödrost. Vi vill bara att de skall fungera. Och det gör de ju oftast. Vi startar inte om brödrosten, utan slänger den. Vår tolerans mot datorer och deras mjukvaror är åtskilligt större. Och när det handlar om saker som kräver förståelese för programmering slår vi tvärstopp. Men i den grafiska mediebranchen har vi inte råd att vara halsstarriga - lite kunskap om t ex Postscript kan rädda en till synes förlorad dag. Och med PDF som allt kaxigare informationsbärare håller doldisen Postscript på att bli en smärre kändis.

Postscript togs fram av Adobe 1985 och kom direkt till användning när Apple presenterade sin första laserskrivare.

Tanken var att få fram ett plattformsoberoende - eller snarare: ett enhetsoberoende språk. Det skulle alltså vara gemensamt för såväl enklare skrivare som till exempel acancerade fotosättare. Syftet är naturligtvis uppenbart - en desktoprevolution utan möjlighet till utskriftskorrektur med överblickbar sidstruktur var inte vägen att sälja den nya tekniken.

På den gamla onda tiden, i mitten av 80-talet, var det just så man skapade sidor - det satt en stackars programmerare med referenshandboken till postscript uppslagen, och handknackade "kod" i en enkel texteditor, varefter han sände budskapet till skrivaren.

Rimligen var Adobes Illustrator det första programmet med en postscript GUI, alltså Graphical User Interface (grafiskt användargränssnitt), och sedan rullade det på med Pagemaker, QXP etc.

Ackurat sidbeskrivning

Postscript är alltså ett programmeringsspråk som i huvudsak är begränsat till att göra en sak: nämligen att med suverän ackuratess beskriva en tänkt trycksidas utseende. Det brukar kallas ett sidbeskrivningspråk (till skillnad mot t ex HTML, som är ett sidstrukturspråk). Det är bara mer specialiserat (och begränsat) än Cobol, C++ eller Java. Det går alldeles utmärkt att utröna vid den egna datorn genom ett litet enkelt experiment. Starta Illustrator, öppna ett nytt dokument och rita en fyrkant. Spara filen och öppna den sedan i t ex Word. Vad som då avslöjas är ett "program" (eller en rad instruktioner till ett program), skrivet i Postscript, som definierar en sida och på denna sida, en fyrkant, dess placering etc. Och fundera ett slag över komplexiteten hos detta "enkla" programmeringsspråk: en sida med enbart ett grafiskt element, nämligen en box fylld med 100 % svart, tar för sin postscriptbeskrivning 37 textsidor i anspråk ...

Inte genomskinligt

Alla programspråk behöver förstås en dator att köras i eller på. När det gäller postscript huserar datorn ifråga i en skrivare eller fotosättare, vi kallar den för RIP, Raster Image Processor. När vi "rippar" en sida i sättaren aktiverar vi alltså dess Postscript-tolk.

Att känna till hur Postscript bygger sidor är nyttigt, om man vill försöka förstå DTP-program -- och varför det inte alltid blir som man tänkt sig ...

Postscript beskriver en sak (ett objekt) i sänder, en rektangel, lite text etc, med varje objekt "liggande" uppe på det föregående. Med detta sagt bör man också tillägga att Postscript länge använde sig av 100 % opacitet - allt blev alltså ogenomskinligt. Det övre objektet täckte det (de) undre. Det var inte förrän en bra bit in på det innevarande millenniet som Adobe hittade en lösning på detta.

Ingemar Härd
ingemar.hard(snabel-a)comhem.se

Ingemar Härd är notisredaktör och artikelskribent i papperstidskriften Populär Kommunikation.
http://www.popkom.se/page/7

Artikeln ovan ingick i det elektroniska kunskapsbrevet Björns Blandning nr 1/2009 från Populär Kommunikation.
http://www.popkom.se/page/18

Copyright © 2009 Ingemar Härd och Populär Kommunikation

Skriv ut sidan