Språklig kompetens och integration

"Varför kan inte invandrarna lära sig att prata svenska?" är en fråga man ofta hör. Gunilla Ladberg reder ut begreppen.

Inför höstens val sågs integrationsministern på en affisch med uttalandet: "Svenska språket. En nyckel till integration." Och det kan man ju tycka. Enligt en undersökning för några år sedan instämde över 70 % av svenskarna i följande påstående: "Invandrares dåliga kunskaper i svenska är det avgörande hindret för integrationen."

Kompetens i samhällets språk är givetvis en viktig sida av integrationsprocessen. Det är bara det att allmänheten har fått det hela om bakfoten. Frågan är om inte ministern har det också. Det är inte dåliga språkkunskaper som förhindrar integration, det är bristande integration som förhindrar goda språkkunskaper ...

Detta med språklig kompetens är inte så enkelt. Att kunna ett språk - eller inte kunna - kan innebära väldigt olika saker. Vad menar vi egentligen med dåliga kunskaper? Talar vi om ordförrådet? Grammatiken? Uttalet? Flytet? Och - vem ska avgöra vad som är dåligt?

Barn och vuxna lär olika

Jag har många vänner, från olika håll i världen, som har lärt sig svenska i mycket varierande åldrar. Immigranter som har ett stort ordförråd på svenska råkar trots det ofta ut för att folk inte begriper vad de säger. Jag har en kinesisk väninna som ständigt upplever att folk inte förstår henne.

Hon märker direkt när de slutar lyssna, det syns i deras ansikten.

Eller också blir det missförstånd. En man som är arbetsledare på ett svenskt företag talar god svenska med rikt ordförråd men blir ändå ständigt missuppfattad. Folk tror att han är arg när han inte är det. Själv trodde han att han behövde lära sig svensk grammatik bättre. Men det var inte alls grammatiken det handlade om. Det handlade om betoningen av ett litet ord: vad, var, vem?

Det finns saker i svenska språket som den här mannen inte hör, trots att han levt här många år. Det har att göra med att han lärt sig svenska som vuxen. Som barn och som vuxen möter man nämligen helt olika svårigheter i ett nytt språk.

Uttalet, och framför allt språkmelodin i ett språk, med just det språkets rytm, betoningsmönster och tonfall, är synnerligen avgörande för förståelsen. Grammatik är faktiskt mindre viktigt, tvärtemot vad de flesta tror.

Uttal, automatiserat - det vill säga flytande och tillräckligt snabbt - tal, och grammatik är huvudingredienser i vad som brukar kallas den språkliga basen  i ett språk. Basen tillägnar man sig lättast som litet barn, före skolåldern, då hjärnan fortfarande är vidöppen för sådana variationer.

En vuxen brukar inte kunna lära sig tala ett nytt språk utan brytning. Men det är bara vissa sidor av språket den vuxne har svårt med, nämligen just det som små barn har lätt för: uttalet, grammatiken, ordföljden, och att tala utan att staka sig, att kort sagt låta som en infödd. En vuxen kan lära sig mängder av ord, men kommer att ha svårigheter - större eller mindre - med uttal, grammatik och automatik.

Olika modersmål - olika svårigheter

Om det nya språkets uttal skiljer sig mycket från modersmålets blir svårigheterna större. Olika grupper möter alltså det svenska språket med mycket olika utgångsläge. Kineser och vietnameser har t ex generellt svårare med svenskt uttal än bosnier och andra östeuropéer. Det har ingenting med begåvning eller kapacitet att göra, utan med språkens olika uttalsmönster.

Vid rekrytering och anställning är det viktigt att vara observant på att vissa språkgrupper kommer att vara svårare att förstå än andra. Dessa kan bli helt felbedömda när det gäller lämplighet för arbetet, om vi (kanske helt omedvetet) likställer bristande uttal med dålig språklig kapacitet eller, till och med, med sämre intellektuell kapacitet. Att spela på språklig "bortaplan" innebär en evig risk att framstå som omogen, okunnig eller rent av mindre begåvad, vilket min kinesiska väninna ofta fått uppleva.

Trettio år kan inte ersätta tre

Under livets gång förändras alltså en människas förutsättningar för språkinlärning. Uttalet kan vi spontant tillägna oss till fulländning fram till ungdomsåren eller tidig vuxenålder.

Trettio år i vuxen ålder ersätter inte tre år i tidig barndom, eftersom hjärnan har förändrat sitt sätt att lyssna. Lång tid hjälper inte. Man tillägnar sig ett sätt att uttala språket under de första åren i landet. Sedan sitter det. Om uttalet då har blivit mycket avvikande, så är det ytterst svårt att rätta till senare. Att vår drottning fortfarande talar med brytning är alltså inte konstigare än att hon gjorde det efter tre-fyra år i Sverige. Det vore märkligare om hon inte gjorde det.

Det gäller då för oss som lyssnar att inte likställa språklig kompetens med kompetens i den språkliga basen, vilket är ett alltför vanligt misstag. Människor med brister i basen kan ju ha ett stort ordförråd och breda kulturella kunskaper. Jag har vänner som bryter, stakar sig och gör grammatiska fel, men som jag har haft många intressanta samtal med, om kultur och politik och annat avancerat.

Undermålig undervisning

Det hela blir inte bättre av att de allra flesta immigranter tyvärr har fått en undermålig uttalsundervisning, där språkmelodin försummats. Om du t ex betonar fel, i ett ord eller en mening, så riskerar det du säger att uppfattas fel. När frågan: Vem var det du talade med? ställs som en neutral fråga, så läggs betoningen mot slutet. Om du i stället betonar frågeordet: Vem var det du talade med? så får frågan en helt annan ton: irriterad, krävande etc. Det var just detta som mannen i artikelns inledning gjorde. Det var därför alla trodde att han var arg.

Ett litet barn snappar lätt upp det nya och lägger betoningen rätt. Vuxna däremot hör inte detta, utan behöver få en undervisning som hjälper dem med det.

Det är alltså varken lättja, bristande begåvning eller ointresse som gör att "de" pratar som de gör, utan att de mött språket i vuxen ålder samt fått bristfällig undervisning.

Skillnader i betoning eller tonfall kan ge ett ord eller en mening helt olika betydelse, som i tómten eller tómtén. I vissa språk kan tonen var helt avgörande. Jag gick en gång på en kurs där kursledaren lät oss lyssna på fyra kinesiska ord: ma, ma, ma och ma. Det vill säga, det var vad vi hörde. Dessa fyra ma betyder helt olika saker. Hur i herrans namn ska man kunna lära sig det när man inte hör skillnaden? Jo, man kan lära sig höra.

Vår lärare förklarade att tonen var olika i orden, ma med uppåtgående ton, ma  med nedåtgående ton, ma med oförändrad ton, samt ma med tonen först uppåt och sedan nedåt. Därefter fick vi lyssna på orden flera gånger, och då började vi uppfatta nyanserna. Med en god undervisning kan vi alltså lyckas höra det som små barn hör spontant, men som vi av allt att döma stänger öronen för framåt vuxen ålder.

En av de stora vinsterna med att lära sig ett nytt språk tidigt i livet ligger på detta, att vi fortfarande hör ungefär som vi gjorde på vårt modersmål.

Språkmelodin …

Språkmelodin är alltså ytterst viktig för ömsesidig förståelse. Paradoxen är att vi samtidigt är minst medvetna om just den. Det beror på en "utvecklingsmässig lag": ju tidigare i livet du har lärt dig något, desto mer omedveten är du om vad det är du lärt dig, och desto svårare är det att ändra på.

Modersmålets språkmelodi tillägnade du dig tidigt, innan du hade ord för din kunskap. Därför är den svår att som vuxen sätta ord på, svår att bli medveten om och därmed ofta försummad. Du hör ju när någon inte kan säga r eller uttalar o  i stället för u. Men du hör inte utan vidare vad som är fel i språkmelodin.

Den vuxne inläraren har alltså svårt att spontant tillägna sig en språkmelodi som avviker mycket från det egna språkets. Den infödda lyssnaren å sin sida har sitt automatiserade lyssnande, och kan ha svårt att uppfatta det som sägs med en mycket avvikande språkmelodi.

… och automatiseringen

Automatiserat tal innebär att du talar rimligt snabbt och utan att staka dig. Men även ditt lyssnande behöver automatiseras, annars hinner du inte med i ett samtal. Då blir det som en svensk kvinna beskrev när hon samtalade med några tyskar på deras modersmål: "När de andra var inne på det tredje samtalsämnet var jag fortfarande kvar i det första."

Automatiseringens betydelse är liksom språkmelodins underskattad, troligen av liknande skäl: vi har inte ord för den. Automatiserade språkrörelser är liksom andra rörelser en färdighet, inte en kunskap som uttrycks i ord. Precis som ord var värdelösa när du skulle lära dig cykla, så kan detta inte förmedlas med ord, bara övas in, genom att tala och lyssna.

Automatiserat lyssnande kräver mycket "input". Har du tänkt på hur länge små barn faktiskt lyssnar innan de börjar tala? Alla barn hör på sin mammas språk i omkring ett års tid, med början i moderlivet, innan de ger sig på att uttrycka sig i tal.

När slutar vi lyssna?

Den infödde har å sin sida automatiserat sitt lyssnande och är inställd på att språket ska låta på vissa bestämda sätt. Fel betoning kan leda till att ett yttrande inte blir förstått. Det är då vi säger: "Han pratar så dålig svenska!" - och stänger av öronen.

Det gör även tjänstemän på strategiska poster. Ett exempel fick jag i tidningen Integration i Fokus för några år sedan. "Ej kommunicerbar" var den etikett man på en arbetsförmedling satte på människor med vietnamesiskt ursprung, som har de typiska svårigheterna med uttalet. Ur artikeln: "Skriva och läsa svenska går ofta bra för dessa människor. Men flytande svenskt uttal är ett bekymmer." (min kursivering) Är det inte ganska märkligt att en som är läs- och skrivkunnig på språket inte skulle kunna kommunicera i tal? Artikeln berättar sedan om företag som anställer folk ändå, varpå det visar sig att det går utmärkt att kommunicera. Men hur många utslagna skapar vi med sådana etiketter? Hur många begåvningar går vi miste om? Och hur tror du det skulle kännas att få denna etikett satt på sig?

"Ej kommunicerbar": det antyder ju att det bara handlar om den andre, inte alls om mig som lyssnar. Men - it takes two to tango. Vi kanske borde vända på steken och fråga oss: Hur är det med samtalspartnerns språkliga kompetens - i att lyssna? Hur möter vi svenskar människor som kämpar med att lära sig vårt språk? Den grekiskfödde författaren Theodor Kallifatides riktade på ett seminarium en gång allvarlig kritik mot sina svenska samtalspartners i allmänhet för alltför lite tålamod och intresse av att verkligen lyssna. Själv har jag många gånger hört människor säga: "Han pratar så dålig svenska", efter att ha talat med en person i några få minuter. Hur lätt tror du då det är att bli integrerad?

Ge tid

Några av mina flyktingvänner brukar säga att de har lätt att prata med mig därför att jag har "tålamod" när jag lyssnar på dem. Andra har sagt att det är så lätt att förstå mig, och de tror att det beror på att jag talar en särskilt god svenska. Det gör jag inte. Men jag är van att anpassa mitt sätt att tala till människor som är nybörjare i språket.

Framför allt har jag insett betydelsen av att ge tid för både lyssnande och tal. Det är väl det mina vänner kallar tålamod. De behöver tid att få ihop det: "Vänta nu, vad sa hon egentligen?" Och sedan tid för att formulera ett svar, det som på modersmålet går på bråkdelar av sekunder: "Vänta nu, hur säger man?". Ett vanligt misstag är annars att den svensk som märker att immigranten inte genast förstår, öser på med ännu fler ord i sin iver att förklara bättre - och så tar det ännu länge tid. I stället för att lugnt avvakta och ge den andre chansen att i lugn och ro tänka efter.

Öppna öronen

Det hoppfulla är att vi människor är flexibla. Den som slutar lyssna kan öppna öronen igen. Och övning ger färdighet, här som överallt annars. Första gången jag själv verkligen satte mig ner och pratade med min kinesiska granne tog det mig en stund av intensivt lyssnande innan jag hade pejlat in hennes sätt att tala svenska. Sedan dess har jag inga svårigheter att förstå henne, även om de samtalen kräver lite extra koncentration. Men det är det värt, för hon har så mycket intressant att berätta.

Det visar sig ofta i praktiken att om man verkligen vill, så går det att förstå varandra. Men nog underlättar det med kunskap.  

Gunilla Ladberg
http://www.ladberg.se

Artikel ur kunskapsmagasinet Populär Kommunikation nr 5/10

Skriv ut sidan